fröken fiddellin

Nu är jag hemma i Blekinge igen, i mitt kära hus. Och vilken STOR klump jag har i magen sen. Ajaj! Jag får verkligen ångest varenda gång jag tänker på att jag ska flytta om mindre än en vecka. Att jag inte kommer att sova i mitt rum längre och att jag inte kommer att vara här varje dag. Tårarna hotar att tränga ut ur ögonen. Allt började igår eftermiddag när jag och Stoffe låg och kollade på tv i min säng i lägenheten. Jag fick bara värsta obehagliga tankarna och störtgrät. Det var jättejobbigt! Det ska bli skoj att bo i Växjö, det är inte det. Men det är grejen att jag kommer att känna mig som världens ensamaste och minsta människa där. Att jag säkert aldrig mer kommer att bo här hemma på Sturkö i mitt hus. Visst, på somrarna och när jag kommer hem och hälsar på, men inte sen. Då är jag ju för fan 23 och kan väl inte flytta hem? Jag vet att allt låter som en patetisk sörja och ni suckar och tänker: Herregud, hon vänjer väl sig! Jaaa, det gör jag säkert. Men själva tanken på ett liv långt uppe i skogarna, utan mamma, pappa & Josse och utan Stoffe, gör mig svag.  
 På lördag flyttar jag alltså. Sedan är jag ingen Blekingebo längre utan en jävla Smålänning, och hur jävla skoj låter det? Jag vet att man måste våga bli vuxen och ta steget ut i livet, men jag är inte redo för det än känns det som. Tänk vad härligt det hade varit att vara liten igen och kunna tro att man alltid skulle bo hemma hos mamma och pappa. Men, det är livets gilla gång att bryta upp, flytta & bli vuxen. Men vafan, måste det ske just nu ?

I know I know .. Har jag klarat 10 månader i USA helt själv så ska jag väl för fan kunna hantera detta, 1 och en halv timme bort. Men hur konstigt det än låter så känns detta mer skrämmande. Faktiskt, och det låter sjukt! Jag kan inte förklara riktigt på vilket vis det känns skrämmande, det är bara det. Konstigt ..

Så nu hoppas jag innerligt att jag om någon månad är glad som en sol igen och tänker: Johanna, hur kunde jag vara så mesig?